Under veckan som gått har rektor Lena Gustafsson, vicerektor Marianne Sommarin och jag besökt Singapore och Japan. I Singapore hade vi ett mycket givande tredagarsbesök vid det universitet i världen som kanske utvecklats allra snabbast under de senaste åren: Nanyang Technological University (NTU), där rektor Bertil Andersson (UmU-alumn och tidigare LiU-rektor bl.a.) berättade om sin och universitetets filosofi och arbete bakom framgångarna och såklart tog emot oss på ett fantastiskt trevlig och bra sätt. Marianne och Lena är dessutom sedan många många år goda vänner med Bertil, så lite extra fokus blev det kanske ibland kring Life-science-området. NTU är idag rankat som det trettonde bästa universitetet i världen (QS-ranking).
Vi har under dessa dagar fördjupat vårt sedan tidigare mycket goda samarbete och diskuterat hur vi ytterligare ska utveckla det, inte minst på doktorand- och forskarnivå. Vi kommer säkert att återkomma i flera bloggar och på andra sätt betydligt djupare och bredare om olika delar av det, men nu vill jag bara väldigt kort säga några ord om en av alla saker vi mötte. En sak som verkligen både imponerade och gjorde mig väldigt glad. Något som är slående är nämligen hur detta universitet, varande ett av världens främsta forskningsuniversitet, satsar minst lika mycket på utbildning som forskning och inte minst på samspelet och integrationen mellan utbildning och forskning. Det är ju precis såsom det ska vara och borde egentligen inte ha uppfattats som särskilt märkvärdigt eller som är något specifikt för NTU, utan snarare något som är rätt uttalat för de allra flesta riktigt stora och framgångsrika universiteten i världen, men, som vi tyvärr i Sverige har glidit allt längre och längre ifrån under senare decennier. Tyvärr är det alltför ofta man kan konstatera en stor klyfta mellan grundutbildning och forskning vid svenska universitet. Det tror jag, eller är helt övertygad om, beror betydligt mer på det system vi har än de lärare och forskare som är aktiva vid våra lärosäten.
Ett intressant område, som för några år sedan skapade en väldig diskussion och debatt vid Umeå universitet, är rummens betydelse för högre utbildning och forskning. Efter mycket om och men beslutade universitetsstyrelsen för ett par år sedan i linje med universitetsledningens förslag att avsätta ca 70 miljoner kronor till att utveckla våra fysiska miljöer på campus. Det handlar främst om två saker.
Det ena är att möjliggöra för våra forskare och lärare att få större möjlighet att använda just den pedagogik som passar bäst för aktuellt moment inom aktuellt område utan att hindras av det fysiska rummets utformning eller de tekniska hjälpmedel som finns till hands. Kort och gott, det är läraren och forskaren som ska avgöra vilken typ av pedagogik som bäst gynnar studenterna och inte de fysiska eller tekniska begränsningarna. För att det ska vara möjligt krävs en stor flexibilitet. Ibland, som vid vissa tillfällen i mitt eget ämne, kan en föreläsning i en vanlig hörsal vara det allra bästa, men desto oftare är det nog andra typer av pedagogik som bäst hjälper studenterna att utvecklas. Det kan handla om allt från flipped classroom, problembaserat lärande, grupphandledning till utomhuspedagogik. Helt beroende på ämne och aktuellt område. Det andra är att skapa miljöer där studenter, lärare, forskare och personer från andra delar av samhället på ett naturligt och bra sätt träffas och arbetar tillsammans.
Att se vad NTU gjort på detta område är både fantastiskt roligt och inspirerande, men på ett sätt också lite deprimerande. Deprimerande därför att det här är så självklart att man avsätter stora pengar för att investera både i lokaler (i precis ”samma tänk” som vi själva nu gör i vår, i jämförelse mycket mycket lilla, 70-miljonerssatsning) och i ny pedagogik. 
Man kan inte annat än bli lite avundsjuk över att se en så fantastisk uppslutning inte bara från rektor och universitetsledningshåll, utan bland dekaner, fantastiska forskare från såväl life-science som humaniora och lärare inom olika ämnen. Förståelsen för utbildningens betydelse och för att allt som har med utbildning att göra inte kan ske på samma sätt som det gjort de senaste 100 åren är slående!
Dock blir man såklart allra mest både glad och väldigt inspirerad över att se att ett så framgångsrikt universitet som NTU tänker i precis samma banor som vi. Att de sedan har helt andra resurser till sitt förfogande får man såklart komma ihåg, men också vår lilla 
satsning kan få stor betydelse om den sedan spiller över på framtida renoveringar och investeringar. Som grädden på moset, förstärktes bilden av att vi är på rätt väg och att vad man gjort på NTU verkligen tilltalar studenterna ytterligare när vi talat med ett par studenter från Handelshögskolan vid Umeå universitet som just nu befinner sig i Singapore. De kommer säkert under vårterminen på olika sätt att dela med sig av sina erfarenheter, men kort uttryckt kan man nog säga att pedagogiken och rummets betydelse vid NTU gjort att de ”tvingas” studera betydligt mer, men också får betydligt mer ut av den tid de spenderar vid universitetet och av sina lärare!
Vi går trots allt mot en mycket ljus framtid vad gäller högre utbildning!